la quartette

massuppdatering från min sida men sådant gillar vi eller hur. jag hatade imorse. jag hatade en man på spårvagnen, sjuan förövrigt, tram number seven to heaven. nej inte för min del, vasaplatsen möjligtvis men inte längre. ja i alla fall, stod jag där med alla mina väskor min stora halsduk och ganska fult hår. jag lyssnade på min musik, tror att det var bo kaspers just då. jag använde mammas väldigt töntiga men ganska bra lurar, väldigt långa sladdar har de i alla fall. på centralen strömmar det på folk på spårvagnen, som vanligt. en man kliver på, och ställer sig ungefär en mm från mig. han är en sån där lustig kontorsnisse med slips glasögon och rock i ull, kanske uppåt 52 år. han har dagen till ära kombinerat denna stela outfit med en väldigt hård, väldigt fyrkantig skogsgrön ryggsäck. det finns sånna där fruktansvärt fula dragskostroppsnören fastspända i små hakar på bakdisan också, ja försök att föreställ er. han har också lurar, förmodligen kopplade till någon liten hipp freestyle där han lyssnar på en av liza marklunds deckare i talboksformet, hans lurar är för övrigt, om möjligt ännu töntigare än mina. sådär väldigt hi-tech silvriga med en massa saker på som inte fyller någon funktion utöver att se väldigt spejsade ut. usch. till saken. han står nästan på mina fötter, ja det gör han. med den stora gröna hårda ryggsäcken rätt upp i mitt ansikte. då börjar hatet bubbla upp. jag biter ihop och koncentrerar mig på min musik. vasaplatsen närmar sig som ett ljus i slutet av tunneln, äntligen framme. då när jag ska gå av, vänder sig gubben om bara en aning, så att sladden till min ena hörlur lyckas fastna i hans dragskostropp hake. jag snubblar till, fastnar, dras tillbaka med ett litet ryck. gubben fattar ingenting utan vänder sig ytterligare om. jag måste följa med i hans slowmotion piruett. tillslut får jag loss luren, vänder mig om och ser gubben i ögonen. jag hoppas att jag får till dödens blick. jag har aldrig hatat en människa så mycket som jag hatade denna man. det var bara en så fruktansvärt pinsam händelse. jag försökte se cool ut, chillade på spårvagnen liksom, och så fastnar jag i en ryggsäck. gud ja vilken start på dagen. och vilken oerhört detaljerad berättelse det blev.


det här är vad jag har på mitt skrivbord en torsdagskväll. den fina tekoppen används tyvärr inte att dricka te ur, den är så tunn att man bränne si gpå fingrarna av den. min kära klass, ehe, finns alltid med mig i svåra stunder såsom geografipluggning. ja, sista bilden föreställer gräsligt salta karameller som vi fick av en vän till familjen, förmodligen för att de är så gräsligt salta att ingen, förutom jag, kan tänka sig att äta dem. det är mer än ett kilo.
ja, hela min dag, ungefär i textform. känns fint. jo jag gymmade idag också! första gången på två år sisådär.
krämiga kastanjer / tina